Ett år sedan vår sista kyss.

Ett år och jag blöder fortfarande.

Jag orkar inte mera.

Gråt inte, snart är jag också borta.

Jag ser henne i ögonen tills hon klär av sig och hoppar upp i min famn. Det räcker cirka fyra sekunder.

Gör som du känner, så säger alla.

De säger inte att jag ska ringa henne mitt i natten. Att jag ska ge en blomma åt henne varje gång jag ser henne. Att jag ska hålla om henne och aldrig släppa. Att jag inte ska kunna vara en timme utan att tänka på henne. Att jag ska skriva någon helvetes blogg om henne.

Sådant gör man inte. Men ändå sjunger Marie Fredriksson att jag ska lyssna på mitt hjärta.

Jag frågade min äldsta vän om det någonsin kommer att sluta göra ont. Han tänkte länge innan han svarade.

– Nä, jag tror inte det. Inte för dig.

Sitter och glor. Ute en tom gata i kvällen. Inget symboliskt med det, den är bara tom. Om bara en fågel sjöng. Skulle kännas vackrare. Klump i halsen. Som så många kvällar tidigare. Så här ska det inte vara.

Om jag bara hade vetat att det var en älva jag drömde om. Fy fan vilken lättnad.

Jag vill bara skrika så hårt det går. Skrika som ett skjutet vilddjur. Vråla tills lungorna blöder. Det har jag velat göra i ett halvår nu. Men här får man inte skrika. Det är inte tillåtet att vara allvarligt skadad.

För ett halvår sedan blev jag Erotikern.

Varje morgon ligger jag en stund i sängen och funderar om det var den sista gången jag smakade dina läppar.